bonjour tristesse maj 13, 2008
Posted by prästfrun in egocentrism, fulblogg.trackback
Det bästa med livet måste vara då du sitter och krystar ur dig jobbansökningar för jobb du faktiskt är helt osugen på att få. Vars jobbeskrivningar låter lika upphetsande som att skjuta sig själv i huvudet.
Och sedan för att krydda ditt redan exalterande liv, surfar du omkring på bloggtoppen för att slippa ta itu med uppsatsen som med all sannolikhet och tack vare sin inneboende skitnödighet har kostat dig en framtida doktorandtjänst. Bloggtoppen som är full av jagsvaga hockeyfruar och fotbollsfruar och deras besatta ältande av sina pojkvänners sportkarriärer. Hur är det ens möjligt att ägna en hel blogg åt VAD NÅGON ANNAN GÖR?! “Idag har jag väntat på att C ska komma hem, vi ska mysa på balkongen efter hans träning. De spelar match i morgon så han får välja mat ikväll. Han var lite sjuk i morse, stackars älskling. Hoppas han mår bättre nu. Nu måste jag städa klart så att C inte blir sur när han kommer hem.” Sedan kommenterar de hos varandra om sina pojkvänner. Hur ointressant måste inte deras liv vara?
Nej, jag tycker ni alla får ta och sluta skriva om era åsikter och era liv och istället börja blogga om era respektive. Fan vad fint det vore:
“Idag är Prästen på utbildningen. De gör… saker. Kanske övar de begravningar. Innan utbildningen såg Prästen förmodligen på nyhetsmorgon där de pratade om hushållsnära tjänster, vilket Prästen tycker är löjligt. Prästen brukar säga att det är borgerligt trams. Gulligt va? Nej, nu ska jag ta och sätta lite fart och börja städa ur Prästens garderober så att jag gör någon nytta idag!”
Jag har just lyssnat å en fullständigt sinnessvag diskussion omhur onödigt det är med genusperspektiv på alla universitersutbildningar och om att det är killar som är mest diskriminerande på universitetet (när blev det en tävling?). Alla grupper av typen “kvinnliga teknologer stöder varandra” är odemokratiska och bla bla bla. Jag hade kunnat resa mig och gå i protest, men blev handlingsförlamad av idiotin. Så meningsfullt är mitt liv just nu.
Åååh, tävlingar av typen “vem är mest diskriminerad” är ju så jävla störda! Allra mest diskriminerad är en svart dövstum homosexuell man som gillar att klä sig i kvinnokläder och sitter i rullstol – alltså är alla ideologier som inte riktar in sig specifikt på honom helt värdelösa. Fast det här argumentet används mest mot feminismen. Den inkluderar ju så få människor. Bara 100% av befolkningen.
Well, här kommer lite avbrott i tristessen då jag dattade dig i ett ovanligt detaljerat och pretantöst mem. F.ö. är jag fortfarande i brahetschock re: The End of Mr. Y and anser att du borde läsa We Have Always Lived in the Castle. Hepp!
Anna: Fint mem, jag ska svara så snart jag lämnat uppsatsångesten för dagen. Och boktips mottages alltid tacksamt!
Skamligt nog har jag fått skjuta upp läsandet av The End of Mr Y och har fortfarande ca 50 sidor kvar. Damn you, uppsats.
Jag ska upp mer än två timmar tidigare än vanligt imorgon för att gå på den sortens möte som är precis som att gå i skolan – någon tvingar dig att vara någonstans med en massa andra människor tidigt på morgonen där ni sitter och lyssnar på något som den tvingande parter tycker att du måste ta del av. Själv är du trött och oinspirerad och tänker mest på allt du skulle kunna använda de här två timmarna till om du inte tvingades sitta och försöka hålla dig vaken på just den här platsen.
Jag bryr mig inte i vem som är mest diskrimerad, men mitt liv mellan 7 och 10 imorgon kommer att kännas mest meningslöst, sådetså.