prästfrun

Facebook dödar respekten för ganska många ytligt bekanta. När du sitter där och slösurfar runt bland deras respektive, ser bilder på deras hundar och fnissar åt deras pinsamma smak – nej, ”Gömda” ska inte vara någon vuxen människas favoritbok och allvarligt, finns det människor som inte bor på någon typ av gruppbostad som lyssnar på Carola och Per Gessle och listar Lejonkungen som favoritfilm? – så dyker plötsligt fan-sidan Ayn Rand upp. Eller gruppmedlemsskap i ”Che Guevara was a murderer and your t-shirt is not cool” vid sidan av en hyllningsgrupp till Thatcher. (Icke-brittiska nyliberala som älskar Thatcher måste ju klassas som ganska utvecklingsstörda, fast på ett festligt sätt. De är liksom så charmiga. Speciellt älskar jag män som gillar Thatcher och tycker det ska vara något slags alibi för att de i övrigt är hatiskt inställda till såna vänsterströmningar som feminism och använder härskartekniker för att tysta de små damerna på sina mösspartiet-sittningar där hyllningssången till Penis och någon lämplig våldtäktshymn står i centrum.) 

Jag har så svårt att respektera mänskligheten sedan den kartlagt sig själv så tydligt på facebook.