prästfrun

Kristen icke-vänster är ju så rolig. Särskilt den som inte är USA-höger och vurmar för mord och hatar kvinnor och bögar mer än något annat på jorden utan den som finns i Sverige och mest består av typ pingstvänner och deras generella förakt för mänskligheten och fetish för olika typer av förbud. Tuvegossen från Claphaminstitutet sa precis i Existens:  

”Kristen vänster skulle jag beskriva som solidaritet och tankar om jämlikhet, att vi har ett ansvar att hjälpa de människor som har det svårast och bäst behöver det. Jag skulle inte kalla oss kristen vänster.”

Det är fan ta mig ett underbart citat!

Jag vet ju att Västerås i stort är en stad av retarderade bönder och annat pack, typ ABB-anställda. Jag vet ju det.

Men varför går pöbeln och ser en film som de på förhand (tack vare den subtila och oerhört queera marknadsföringen – DET ÄR ETT HOMOSEXPAR!! SOM VILL ADOPTERA!!!) vet ska handla om normkramande villabögar om de tycker – och sannolikt på förhand även där är medvetna om att de tycker – att två mäns relation är antingen hysteriskt fnissig eller äcklig? Det känns ungefär lika smart som om jag skulle gå och se Sex and the City och sedan stöna äcklat varje gång feminismen våldtas i röven av vulgokonsumismen, backlashar till tidig senmedeltid för att slutligen krypa under en sten och dö.

En hel biosalong full med värdelösa tjejer som bara ”nämäh! Mäh! Fy fan! Men guuud!” Och så den där för svennepubliken så vanliga problematiken när det kommer till komplexa saker såsom ironi, svart humor och absurditeter – svennepubliken klarar liksom inte av nyanser. (För att inte tala om dialekter. Så fort en film framförs på något annat än bräkande stockholmska drabbas svennepubliken av akut Stefan-och-Krister-komplex och vrålar av skratt även om filmen så handlar om död och förintelse. ”Guuuu, va lustiga dom är i Dalarna! Tänk hur folk pratar!”)

För varje dag som går blir jag bara mer och mer övertygad om att vi behöver införa någon typ av befolkningsreducering.

Jag vill ha ett jobb. Helst ett där jag slipper känna mig som fucking rainman för att jag klarar av basal samhällsanalys och behärskar mitt modersmål. Det här med att uppleva sig som smartare än omgivningen och ständigt tvingas konfrontera dess genuina dumhet är tröttsamt nog ändå utan extremförstärkning i form av arbetskamrater som tror att bibliotekarier ”läser innantill i böcker.”

Jag blir alltid så jävla sur när folk inte förstår mitt kall i livet (nej, inte bibliotekarieyrket, fattar ni väl – jag är knappast kallad till att ge gemene kvinna service – utan LITTERATUREN) och sedan har mage att bara ”jaha, behöver man utbilda sig till det”. På mitt extrajobb (som tanten på AMS var glatt överraskad att jag hade ety det visar på prestigelös kreativitet eller något att vilja göra något så excentriskt som att försörja sig, jag vet inte) tror kollegorna att de som jobbar på bibliotek ställer upp böcker och fikar.

Å andra sidan tror alla att vårdbiträden och undersköterskor röker Blend och pratar om viktminskning hela dagarna också.  

Å andra sidan tror folk (säkerligen tillhörande samma begåvningsstarka demografiska grupp) att Prästen bara jobbar på söndagar också. Men ändå. Jag orkar inte ens göra den jämförelsen. Präster är liksom kallade av eh, högre makter. Jag är kallad av min egen oförmåga att intressera mig för något som gör mig ens en gnutta anställningsbar. Ni måste förstå vidden av min värdelöshet på arbetsmarknaden, ni måste förstå alternativen för mig efter en humflum fil.whatever: kulturjournalist, arkivarie, bibliotekarie, spärrvakt, hora. Ni måste förstå denna den ocean av arbetslöshet som breder ut sig framför mig.

Och inte fan fick jag en ceremoni med Axios heller när jag lagt fram min magisteruppsats à 95 sidor hard facts, fått VG och examen på det. Dem jävlarna.

Kort sammanfattning av en stor slutscen i ett Doctor Who-avsnitt. (OMG SPOILERS!)

The Doctor (protagonist) *Har ledsna ögon och krossat hjärta för att Lidandet bland människorna är så stort och hans ende like i universum har orsakat det*

The Master (galen antagonist): Haha! Jag har ditt fåniga vapen som du vandrade omkring på jorden för att hitta!

Martha (den mänskliga medhjälparen/versionen av The Doctor, kallas vid ett tillfälle i avsnittet ”the human child that walks the earth”): Haha! Är du så dum så du tror det var min plan? Att döda dig med ett vapen?

The Doctor: Som om jag någonsin skulle beordra henne att döda!

Martha: På hans uppmaning vandrade jag runt jorden, överallt var jag och talade med människor. Men det var inte om mig jag berättade utom om honom. Han som funnits hos er så många gånger utan att ni sett honom, han som räddat era liv utan att ni ens förstått det. Han som jag älskar och tror på. Det är om honom jag har berättat.

The Master: Haha! Är det ert vapen? Historier?

Martha och The Doctor: Inte bara historier. Beware tankens och trons makt!

The Master: Haha!

Alla människor på jorden samtidigt, bedjande och hoppfullt: The Doctor! The Doctor! The Doctor!

The Doctor: *uppstiger igen ifrån de nästan-döda i ett skimmer av ljus*

The Master: Oh shit. Jamen så döda mig då!

The Doctor: Nej. *tar honom i sina armar* Jag sa ju att jag bara har en sak att säga till dig – tre ord. Du vet vilka.

The Master: Neeeej!

The Doctor: Jag förlåter dig.

Några idioter på ett fan-forum: ”I didn’t think the Christian symbolism was obvious.”

Alla andra på forumet: *headdesk*

Det är ungefär som när jag kräktes på Såsom i himlen på en förfest en gång och hånade den ack så Pollakskt subtila Jesus-symboliken och fick svaret ”vadå, menar du för att den där prästen var så pryd?” Vad svarar en på det? Ursäkta jag måste gå, jag fick precis en stroke.

Det finns ganska många irriterande åsikter om ZOMG!MODERNASAKER som typ nätdejting. Som att det är farligt ety alla är ju tretton år i sinnet och bara ”åh, den här snubben Matte43cm verkar ju skittrevlig, jag ska åka hem till honom i hans etta i Bredäng och mysa lite på fredag”. Som att det bara är ”datanördar” som nätdejtar ety att kunna hantera en e-postklient utan att massmejla alla i kontaktboken = nörderi och nörderi= osexigt. (Ja, guuuu så osexigt det är med folk som kan saker, jag tror jag dör.) Nej, annat är det att gå på Stadshotellet en lördag och bli uppraggad av Fredrik 24, som har pumpat sina armar i gymet innan utgång så att de fortfarande bultar lite erotiskt under den för trånga skjortan.

Nuförtiden är det väl mest pensionärer och störiga bohemer som axlat manteln att vägra modern teknik och vid grupparbeten/anställningsintervjuer på full allvar säger ”nej, jag har ingen e-post” som tycker allt med prefixet internet- är satans bländverk, men ändå.

Det finns ju en aspekt av internetdejting som verkligen är oroväckande:

(bild stulen från en annan blogg)

Det här är ju baksidan av att det rådande manliga genuset inte har någon som helst självkritik – de som inte passar in får liksom plaska runt i en kvävande sörja av ”nej, och själv så är jag både tjock och ful och arbetslös men jag hoppas ändå på att någon ska svara på min annons eftersom jag fortfarande bor hemma hos mamma och längtar efter att någon ska se mig som den jag är vilket inte är så lätt eftersom alla kvinnor vägrar umgås med mig. Snälla skriv till mig! Ps. jag har eksem också.”

På några rader sammanfattar hon vad jag menar med glädjelösa kristna men inte kan förklara utan att använda för många ord och bli rent plump:

”Min mor sa att vi alla har vårt kors att bära. Sitt eget stoltserade hon med som en medeltidsmänniska – naggad, urgröpt, blödande. Hon trodde på Kristus, men inte på hans korsbärarförmåga. Hon verkade glömma bort att han hade burit korset för att vi skulle slippa. Är livet en gåva eller en börda?”

Jag återkommer om Weight. The Myth of Atlas and Heracles. Döden är en man.

Ibland får jag för mig att folk blir stendöda som (heterosexuella) människor när de blir sambo. All livsglädje liksom rinner bort när de konfronteras med saker de redan visste: han är mer barn än man, han kan inte planera eller ta hand om sig själv för han har aldrig behövt, nu blir det inte roligare än såhär och sen ska vi dö.

Jag var förberedd på allt det där. Sedan hände det inte. Bevis på att det alltid, alltid i alla sammanhang är bra och konstruktivt att tänka negativt. Jag blir positivt överraskad ta mig fan varje dag. Detta är även bevis på att jag har svårt bra smak och är en överlag rätt förträfflig kvinna och feminist.  

Som ett sorts tecken på att min livsglädje inte försvunnit ifrån mig (och att jag, min nya ålder till trots, inte är förtidsgammal) gör jag fortfarande klassiska fyllegrejer då Prästen och jag släpper lös våra social butterflies. I lördags var jag i toppform. Minglade, var jävligt intressant och pratglad, drack ohemula mängder vin och somnade slutligen på toalettstolen framåt tresnåret. Vaknade ett par minuter senare med toalettpapper i handen, klänningen uppdragen och skrapsår i ansiktet ety jag hade fallit från den framåtlutade positionen ned i stengolvet. Glasögonen hade dessutom fått en ny form, något jag med den fulla människans kompetenta grace och flinkhet skulle ”åtgärda”. Detta misslyckades på ett fundamentalt plan och jag hade istället av dessa mina ögonprydnader ytterligare. Hejdlöst roligt tyckte jag i ett par minuter, sedan kom jag på hur jävla dåligt jag ser utan glasögon och började gråta lite istället. Därefter blev jag plötsligt väldigt trött och gick och lade mig. Prästen som är vårdande även på fyllan gaffatejpade ihop eländet och kom med sårtvätt men då snarkade jag redan.

Optikern i dag, halv tolv. Halva mitt ansikte är fortfarande ömt och lite svullet.

Det var en väldigt lyckad fest, för övrigt.

Det var en sån där situation då du inte orkar öppna munnen eftersom ingenting bra kan komma ur detta beslut. När du är 50+ och inte vet vem Bruce Springsteen är finns det inget hopp.

Senare berättade samma finska kvinna att hon var trött och hade ont i nacken eftersom hennes man hade ”velat kramas” så mycket under natten. Och skrattade sådär insinuerande. Mina öron föll av i ren panik och sedan gick jag in på toaletten och drack sköljmedel men ingenting hjälpte och jag har för alltid bilden av mustasch-finskan i en tobaksdoftande nakendans med sin förtidspensionerade karl som (om en får tro hennes imitation) är stelopererad från bröstet och nedåt efter någon sorts arbetsskada inbränd på min näthinna.

Det är lätt att känna sig väldigt ensam på en sådan här arbetsplats.

”Det kan låta som om det inte finns någon som helst anledning att läsa Camilla Läckberg. Men hon är oslagbar om man är för trött för att vilja förstå något om sig själv, eller lära sig något nytt, eller uppleva något.”

Alldeles, alldeles underbar sågning av Läckberg senaste ”roman” i dagens DN. Jag har varit glad för den hela förmiddagen. Isprinsessan eller vad fan den nu hette som jag försökte läsa gav mig svåra biverkningar i form av förakt för mänskligheten, diarré och sura uppstötningar och ändå – ändå! - är det mest fascinerande med Läckberg är att hennes böcker är helt tomma på allt innehåll men ändå lyckas de provocera med sin rena, skära dumhet. Till detta krävs sannerligen en genuint litterärt obegåvad människa.

Jag som 30-talshustru:

-31 As a 1930s wife, I am Very Poor (Failure) Take the test!

Jag som 30-talsmake:

78 As a 1930s husband, I am Very Superior Take the test!