* FRA – vad säger en? Förvåningen är väl ändå mest förvånande med tanke på att vår förebild i allt är en nation under gud där du har rätt att med ditt konstitutionsskyddade vapen skjuta folk som inkräktat på din tomt. Å andra sidan har världen reducerats till en cheeky, cheery pöbel* som onanerar till märkesväskor och funderar på vilken av rollfigurerna de skulle vilja vara i Sex and the City/hur länge de kan sitta vid sin pokerturnering utan att behöva gå ifrån datorn och kissa så varje uppvaknande blir per automatik brutal och leder oftast till någon form av färgkodad protest.
* Jag har redan lärt mig mycket på mitt sommarjobb. Bland annat har jag fått nya kunskaper om Andra Länder levererade av blonda svenskor med ditmålade ögonbryn i valfri färg som inte matchar håret: muslimska kvinnor (alla, såklart, det finns inga grader av att vara muslim precis som alla kristna i västvärlden är framgångsteologer som agar arvssynden ur sina barn) bär HUCKLE, i farliga länder såsom Turkiet och Irak (dit ju många beger sig på chartersemester) finns massor av poliser som arresterar dig om du visar dina blekfeta svennebanankroppsdelar (åtminstone var det så jag tolkade utsagan ”å ja förstår ju inte riktigt dä där mä slöja – om ja åker på semester till deras land så får ju jag anpassa mig annars tar polisen mej”) och barn föds inte med funktionshinder eller dyl utan får istället etiketten INTE SOM MAN SKA. Älskar också konversationer som handlar om livet med karlar för sådana konversationer är sig alltid lika från en lågutbildad arbetsplats till en annan där karlarna ifråga är bortom all vett och sans. Autentiskt exempel:
Kollega 1 (gravid): Jag vill att vårt barn ska heta Ida eller Britta efter min farmor. Och min man bara ”Ida – slida” så kan hon ju inte heta! Och Britta var ännu värre! Britta – fitta”.
Kollega 2: Jaa, jag vet. Sådär var min också.
Kollege 1: De är ju så, karlarna. Ska bara tänka i de banorna.
Jag: *skär mentalt sönder mina hörselgångar.*
Kollega 2 (till mig): Har du barn?
Jag: Nej.
Kollega 1: Vänta bara ska du få se, det är helt hopplöst att hitta på namn.
Jamen tro fan det om du väljer att föröka dig tillsammans med någon som själv är ett spädbarn! Jag orkar inte.
—
* David Lloyds förord till V for Vendetta beskriver en vanlig kväll på en brittisk pub där en högljudd teve visar såpor fulla av cheeky, cheery characters för en lika cheeky, cheery publik och där nyheterna stängs av för att de inte är tillräckligt cheeky och/eller cheery. Han avslutar med dedikationen: There aren’t many cheeky, cheery characters in V for Vendetta either; and it’s for people who don’t switch off the News.
prästfrun 