äventyr i vården, del 2

På vårdjobbet diskuterades Bruce Springsteenkonserten på morgonmötet. Några hade sett honom, många hade åsikter. Senare på min avdelning frågade sommarpraktikanten vem i hela världen Bruce Springsteen var och om han var svensk (hon är förlåten, hon är ett sjuttonårigt barn) varpå den helt fantastiskt surrealistiska finska kollegan (som tagen ut någon exotiserande film om Finland, landet där alla kvinnor har mustasch, vägrar basic ”grooming” såsom hårprodukter, luktar tobak och kastar kniv) förklarade att Bruce Springsteen är en blond, tanig amerikan som sjunger såndär popmusik och byter fruntimmer varje månad. Sedan började hon nynna på något som lät som Josh Groban.

Det var en sån där situation då du inte orkar öppna munnen eftersom ingenting bra kan komma ur detta beslut. När du är 50+ och inte vet vem Bruce Springsteen är finns det inget hopp.

Senare berättade samma finska kvinna att hon var trött och hade ont i nacken eftersom hennes man hade ”velat kramas” så mycket under natten. Och skrattade sådär insinuerande. Mina öron föll av i ren panik och sedan gick jag in på toaletten och drack sköljmedel men ingenting hjälpte och jag har för alltid bilden av mustasch-finskan i en tobaksdoftande nakendans med sin förtidspensionerade karl som (om en får tro hennes imitation) är stelopererad från bröstet och nedåt efter någon sorts arbetsskada inbränd på min näthinna.

Det är lätt att känna sig väldigt ensam på en sådan här arbetsplats.