Kristen icke-vänster är ju så rolig. Särskilt den som inte är USA-höger och vurmar för mord och hatar kvinnor och bögar mer än något annat på jorden utan den som finns i Sverige och mest består av typ pingstvänner och deras generella förakt för mänskligheten och fetish för olika typer av förbud. Tuvegossen från Claphaminstitutet sa precis i Existens:  

”Kristen vänster skulle jag beskriva som solidaritet och tankar om jämlikhet, att vi har ett ansvar att hjälpa de människor som har det svårast och bäst behöver det. Jag skulle inte kalla oss kristen vänster.”

Det är fan ta mig ett underbart citat!

Prästfrun går på svennebio

Jag vet ju att Västerås i stort är en stad av retarderade bönder och annat pack, typ ABB-anställda. Jag vet ju det.

 

Men varför går pöbeln och ser en film som de på förhand (tack vare den subtila och oerhört queera marknadsföringen – DET ÄR ETT HOMOSEXPAR!! SOM VILL ADOPTERA!!!) vet ska handla om normkramande villabögar om de tycker – och sannolikt på förhand även där är medvetna om att de tycker – att två mäns relation är antingen hysteriskt fnissig eller äcklig? Det känns ungefär lika smart som om jag skulle gå och se Sex and the City och sedan stöna äcklat varje gång feminismen våldtas i röven av vulgokonsumismen, backlashar till tidig senmedeltid för att slutligen krypa under en sten och dö.

 

En hel biosalong full med värdelösa tjejer som bara ”nämäh! Mäh! Fy fan! Men guuud!” Och så den där för svennepubliken så vanliga problematiken när det kommer till komplexa saker såsom ironi, svart humor och absurditeter – svennepubliken klarar liksom inte av nyanser. (För att inte tala om dialekter. Så fort en film framförs på något annat än bräkande stockholmska drabbas svennepubliken av akut Stefan-och-Krister-komplex och vrålar av skratt även om filmen så handlar om död och förintelse. ”Guuuu, va lustiga dom är i Dalarna! Tänk hur folk pratar!”)

 

För varje dag som går blir jag bara mer och mer övertygad om att vi behöver införa någon typ av befolkningsreducering.

 

 

hon är värdig!

Jag vill ha ett jobb. Helst ett där jag slipper känna mig som fucking rainman för att jag klarar av basal samhällsanalys och behärskar mitt modersmål. Det här med att uppleva sig som smartare än omgivningen och ständigt tvingas konfrontera dess genuina dumhet är tröttsamt nog ändå utan extremförstärkning i form av arbetskamrater som tror att bibliotekarier ”läser innantill i böcker.”

Jag blir alltid så jävla sur när folk inte förstår mitt kall i livet (nej, inte bibliotekarieyrket, fattar ni väl – jag är knappast kallad till att ge gemene kvinna service – utan LITTERATUREN) och sedan har mage att bara ”jaha, behöver man utbilda sig till det”. På mitt extrajobb (som tanten på AMS var glatt överraskad att jag hade ety det visar på prestigelös kreativitet eller något att vilja göra något så excentriskt som att försörja sig, jag vet inte) tror kollegorna att de som jobbar på bibliotek ställer upp böcker och fikar.

Å andra sidan tror alla att vårdbiträden och undersköterskor röker Blend och pratar om viktminskning hela dagarna också.  

Å andra sidan tror folk (säkerligen tillhörande samma begåvningsstarka demografiska grupp) att Prästen bara jobbar på söndagar också. Men ändå. Jag orkar inte ens göra den jämförelsen. Präster är liksom kallade av eh, högre makter. Jag är kallad av min egen oförmåga att intressera mig för något som gör mig ens en gnutta anställningsbar. Ni måste förstå vidden av min värdelöshet på arbetsmarknaden, ni måste förstå alternativen för mig efter en humflum fil.whatever: kulturjournalist, arkivarie, bibliotekarie, spärrvakt, hora. Ni måste förstå denna den ocean av arbetslöshet som breder ut sig framför mig.

Och inte fan fick jag en ceremoni med Axios heller när jag lagt fram min magisteruppsats à 95 sidor hard facts, fått VG och examen på det. Dem jävlarna.

Ni vet det här med intellektuell analfabetism?

Kort sammanfattning av en stor slutscen i ett Doctor Who-avsnitt. (OMG SPOILERS!)

The Doctor (protagonist) *Har ledsna ögon och krossat hjärta för att Lidandet bland människorna är så stort och hans ende like i universum har orsakat det*

The Master (galen antagonist): Haha! Jag har ditt fåniga vapen som du vandrade omkring på jorden för att hitta!

Martha (den mänskliga medhjälparen/versionen av The Doctor, kallas vid ett tillfälle i avsnittet ”the human child that walks the earth”): Haha! Är du så dum så du tror det var min plan? Att döda dig med ett vapen?

The Doctor: Som om jag någonsin skulle beordra henne att döda!

Martha: På hans uppmaning vandrade jag runt jorden, överallt var jag och talade med människor. Men det var inte om mig jag berättade utom om honom. Han som funnits hos er så många gånger utan att ni sett honom, han som räddat era liv utan att ni ens förstått det. Han som jag älskar och tror på. Det är om honom jag har berättat.

The Master: Haha! Är det ert vapen? Historier?

Martha och The Doctor: Inte bara historier. Beware tankens och trons makt!

The Master: Haha!

Alla människor på jorden samtidigt, bedjande och hoppfullt: The Doctor! The Doctor! The Doctor!

The Doctor: *uppstiger igen ifrån de nästan-döda i ett skimmer av ljus*

The Master: Oh shit. Jamen så döda mig då!

The Doctor: Nej. *tar honom i sina armar* Jag sa ju att jag bara har en sak att säga till dig – tre ord. Du vet vilka.

The Master: Neeeej!

The Doctor: Jag förlåter dig.

Några idioter på ett fan-forum: ”I didn’t think the Christian symbolism was obvious.”

Alla andra på forumet: *headdesk*

Det är ungefär som när jag kräktes på Såsom i himlen på en förfest en gång och hånade den ack så Pollakskt subtila Jesus-symboliken och fick svaret ”vadå, menar du för att den där prästen var så pryd?” Vad svarar en på det? Ursäkta jag måste gå, jag fick precis en stroke.

jag tycker om mysiga hemmakvällar…

Det finns ganska många irriterande åsikter om ZOMG!MODERNASAKER som typ nätdejting. Som att det är farligt ety alla är ju tretton år i sinnet och bara ”åh, den här snubben Matte43cm verkar ju skittrevlig, jag ska åka hem till honom i hans etta i Bredäng och mysa lite på fredag”. Som att det bara är ”datanördar” som nätdejtar ety att kunna hantera en e-postklient utan att massmejla alla i kontaktboken = nörderi och nörderi= osexigt. (Ja, guuuu så osexigt det är med folk som kan saker, jag tror jag dör.) Nej, annat är det att gå på Stadshotellet en lördag och bli uppraggad av Fredrik 24, som har pumpat sina armar i gymet innan utgång så att de fortfarande bultar lite erotiskt under den för trånga skjortan.

Nuförtiden är det väl mest pensionärer och störiga bohemer som axlat manteln att vägra modern teknik och vid grupparbeten/anställningsintervjuer på full allvar säger ”nej, jag har ingen e-post” som tycker allt med prefixet internet- är satans bländverk, men ändå.

Det finns ju en aspekt av internetdejting som verkligen är oroväckande:

 

(bild stulen från en annan blogg)

Det här är ju baksidan av att det rådande manliga genuset inte har någon som helst självkritik – de som inte passar in får liksom plaska runt i en kvävande sörja av ”nej, och själv så är jag både tjock och ful och arbetslös men jag hoppas ändå på att någon ska svara på min annons eftersom jag fortfarande bor hemma hos mamma och längtar efter att någon ska se mig som den jag är vilket inte är så lätt eftersom alla kvinnor vägrar umgås med mig. Snälla skriv till mig! Ps. jag har eksem också.”