Ibland får jag för mig att folk blir stendöda som (heterosexuella) människor när de blir sambo. All livsglädje liksom rinner bort när de konfronteras med saker de redan visste: han är mer barn än man, han kan inte planera eller ta hand om sig själv för han har aldrig behövt, nu blir det inte roligare än såhär och sen ska vi dö.
Jag var förberedd på allt det där. Sedan hände det inte. Bevis på att det alltid, alltid i alla sammanhang är bra och konstruktivt att tänka negativt. Jag blir positivt överraskad ta mig fan varje dag. Detta är även bevis på att jag har svårt bra smak och är en överlag rätt förträfflig kvinna och feminist.
Som ett sorts tecken på att min livsglädje inte försvunnit ifrån mig (och att jag, min nya ålder till trots, inte är förtidsgammal) gör jag fortfarande klassiska fyllegrejer då Prästen och jag släpper lös våra social butterflies. I lördags var jag i toppform. Minglade, var jävligt intressant och pratglad, drack ohemula mängder vin och somnade slutligen på toalettstolen framåt tresnåret. Vaknade ett par minuter senare med toalettpapper i handen, klänningen uppdragen och skrapsår i ansiktet ety jag hade fallit från den framåtlutade positionen ned i stengolvet. Glasögonen hade dessutom fått en ny form, något jag med den fulla människans kompetenta grace och flinkhet skulle ”åtgärda”. Detta misslyckades på ett fundamentalt plan och jag hade istället av dessa mina ögonprydnader ytterligare. Hejdlöst roligt tyckte jag i ett par minuter, sedan kom jag på hur jävla dåligt jag ser utan glasögon och började gråta lite istället. Därefter blev jag plötsligt väldigt trött och gick och lade mig. Prästen som är vårdande även på fyllan gaffatejpade ihop eländet och kom med sårtvätt men då snarkade jag redan.
Optikern i dag, halv tolv. Halva mitt ansikte är fortfarande ömt och lite svullet.
Det var en väldigt lyckad fest, för övrigt.
prästfrun 