Aja, mmmmm, eh mmmm. (Slå in öppna dörrar remix feat. lyteskomik)

Det säkraste ålderstecknet är att bloggar skrivna av pubertala brudar som en gång hade fått dig att utbrista MEN SKÄRP DIG, JÄVLA IDIOT numer får dig att tänka ”har inte de här stackars barnen några föräldrar?” Därefter börjar du oroa dig för dina egna eventuella framtida barn och deras tonårstid, fundera på stategier för att deras intellekt ska fortstätta evolvera även efter pubeshårens ankomst osv osv.

Å andra sidan, tioåringen som gör parodi på originalet är fan ta mig underbar. Å, mellanstadieungar vad jag älskar dem och deras trubbiga, nyfikna, alldeles charmerande förstadie till något mycket hemskare. Mellanstadiebarnskärleken är ganska relaterad till mitt yrke, har jag märkt. Det finns inga som mellanstadiebarn som kan komma instormande i ett bibliotek, kasta fram tio olika titlar som de BARA MÅSTE LÄSA NU och sedan bli skitglada när de får veta att de kan låna precis hur många böcker som helst.

she blinded me with library science

Låntagaren, en vänlig kvinna i medelåldern: Hej, jag skulle behöva lite böcker om sjukdomar.

Jag: Jaha, rent allmänt eller någon särskild?

Låntagaren: Hur menar du då?

Jag: Ja, är det någon specifik sjukdom du vill ha böcker om? Eller ett läkarlexikon?

Låntagaren: Ja, alltså jag ska skriva nåt i skolan om en sjukdom som jag tror hette lårbensreumatism.

Jag: Eh. (Eftersom jag är Bibliotekets Ansikte Utåt i infodisken måste jag betvinga min första impuls som givetvis är att antingen skratta eller skrika upprört för att låntagarens dumhet provocerar mig så djupt.)

Låntagaren: Alltså lårbensreumatism. Jag har googlat det men inte hittat nåt. Det måste vara väldigt ovanligt.

Jag: Du menar inte ledgångsreumatism? I sådana fall kan vi ju söka lite på autoimmuna sjukdomar-

Låntagaren: Vad då? Jag skrev in lårbensreumatism i det där fältet på datorn och jag fick inte fram något. Jag kanske får säga det till läraren.

Jag: Nej, men jag tror att du ska söka på något annat. Ledgångsreumatism, kanske.

Låntagaren: Vi får inte bestämma vilken sjukdom vi ska skriva om, så jag måste skriva om lårbensreumatism. Men om det inte finns något så får jag väl helt enkelt skriva det. (Det här är underbar tankeverksamhet at its finest. Läraren har tilldelat icke-existerande åkommor alternativt så smala, outforskade syndrom att undersköterskeeleverna på Komvux har att välja på att antingen bedriva EGEN FORSKNING på området eller att lämna in uppsatsen ”Lårbensreumatism – tillståndet som inte finns.”)

Jag: *visar henne en utskrift från NE på sökordet Ledgångsreumatism*

Låntagaren: *skiner upp* Ja! Ledgångsreumatism var det ju det hette.

Jag: Ja, men då kan vi ju leta lite i hyllan här borta och så kan du kanske titta lite på internet sen.

Låntagaren: Jag tänkte att jag kanske kunde lämna in någon text från Wikipedia. Så slipper jag bära hem böcker. Det blir tungt för ryggen vet du – jag har jobbat mycket i vården och fått såna här skador i musklerna där.

Jag: Nu tror jag inte du ska använda just den sidan-

Låntagaren: lyriskt Den är så bra den sidan! Lätt att förstå! Det spelar väl ingen roll om jag skriver ut därifrån och skriver om lite så det blir mina ord?

Jag: Det är väl ingenting jag skulle rekommendera.

Låntagaren: Jaa, precis!

 

[Senare samma kväll ]

 

Man, medelålders, med tonårig son i släptåg: Hej! Vi skulle behöva lite hjälp. Min son ska skriva en uppsats om någon känd tid eller person och han vet inte om vad.

Jag: I vilket ämne då?

Sonen: Typ historia.

Jag: Typ, historia?

Mannen: Jamen det är väl ungefär samma det där (”det där” är förmodligen = alla skolämnen som inte är matte), det ska vara någon epok eller någon kung tänker jag mig! Det kan du väl hjälpa honom hitta?

Jag: Ja, självklart kan jag det men jag är ju inte hans lärare så jag har ingen aning om kriterier eller bestämmelser för den här uppsatsen.

Mannen: Ni har inget samarbete med skolan då, med när de ska göra arbeten och skriva och sånt där?

Jag: Jo, det händer att vi har det. Men inte så att vi fungerar som lärare. (Jag vet att jag ler överdrivet trevligt i såna här situationer. När folks översvallande dumhet liksom slår mig i ansiktet gång på gång på gång på gång som en spottloska i motvind.)

Sonen: Alltså, det måste vara något lättläst. Jag ska lämna in den i morgon. (Headdesk.)

Jag: *följer med till hyllan, plockar fram lite biografier över Marie Antoinette, översikter över vikingatiden och sånt fint* 

Mannen: Hur ska man skriva en sån där uppsats då, om man skriver om vikingar?

Jag: Alltså, jag är inte lärare.

Mannen: *uppenbart besviken på min inkompetens* Nähä.

Sonen: Åh kolla en bok om konspirationsteorier! *visar en suspekt liten bok* Den är jättetunn! Det kan jag väl skriva om? *tittar bedjande på mig *

Jag: Som sagt, jag är inte din lärare men jag tror inte att det vore en bra idé. Om man skriver om en konspirationsteori måste man ju utveckla bakgrund och alla olika vinklar väldigt noga så det blir egentligen mycket mer arbete med en sån uppsats än en om Marie Antoinette, exempelvis.

Mannen och Sonen: *pratar med varandra utan att lyssna på mig *

Mannen: Men det låter ju jättebra, den här boken tar vi!

och hur många gröna böcker har du i din bokhylla?

Bokbloggar, alltså. Jag saknar hårda, sarkastiska inlägg om böcker. Jag saknar bloggare som inte tycker att allt handlar om personlig smak. Folk är så jävla mjäkiga nuförtiden, tycker om allt möjligt (”min musiksmak är blandad” ie jag älskar Radio Rix och saknar själ) och älskar mest att fota sina bokhögar och göra enkäter om huruvida de läser i soffan eller sängen. Att tipsa om böcker från topplistan på Adlibris känns ungefär lika meningsfullt som att lägga Mari Jungstedt på ”personalen rekommenderar”-bordet i bibblan. Det går att vara oförsonlig också trots att en gillar litteratur. Kanske måste jag ta upp det där med bokbloggandet igen.

Sånt här är ju rätt kul även om just dessa digested reads tenderar att vara lite gubbiga. Fast att såga Rowling (för en bok jag vägrar läsa) är ju fint.  Någon gång ska jag blogga om den rätt vedervärdiga deterministiska kristendom hon verkar gilla också.  

—

I övrigt jobbar jag min sista dag på mitt allra första bibliotekarievikariat idag, påbörjar mitt andra på måndag. Annan ort, andra arbetsuppgifter. Jag kommer sakna apelsinläsken med tanterna, att få kasta mig över travar med nyinköpt skönlitteratur – jag har läst 70 böcker hittills i år – och att plocka boktravar till andra. (Det roligaste som finns är att få välja vad andra ska läsa och höra dem berömma böckerna efteråt.) Fast nu kommer jag å andra sidan få bo med Prästen varje dag och det är inte dåligt!

Jag vill med samma jävla troll-logik på förhand åtala alla föräldrar till pojkar som föds eftersom män begår nästan alla sexualbrott och föräldrarna blir ju då i förlängningen medhjälpare till våldtäkt. Duh! Med dagens fosterdiagnostikmöjligheter/konstgjord befruktning finns ingen anledning att sätta (våldtäkts)män till världen. (Sedan, när det åtalet läggs ned och jag stenats på torget av rasande män, ska jag åtala patriarkatet, samt patriarkala miljöer såsom skolvärlden, media och idrottsrörelsen för att pådyvla pojkarna en maskulinitet där de förväntas vara skadedjur utan impulskontroll. Där snackar vi medjälp!)

Att ha sex med minderårig = våldtäkt ger alltså att preventivmedel till minderåriga = medhjälp till våldtäkt.  Ja, för ansvaret att män inte har sex – med eller utan samtycke – med minderåriga ligger ju som bekant på… barnmorskorna!  

En får hoppas att våldtäktskopplingen gjordes av en redigt ointelligent journalist, men så mycket tilltro till herr Hammarstrand tänker jag inte ha.

Vart en stygg, stygg pojke igen

Ibland är det lätt att glömma bort hur mycket ondska och lidande det finns i världen. Då är det bra att slögoogla hemska låttexter och upptäcka att Peter LeMarc skrivit en blues om att runka som sedemera spelats in av Samuel Fröler.

Och här finns ingen skam, nej, allt är fritt
I detta gömda rum som bara är mitt

Det är så skönt att vara här ibland
Utan villkor, trådar eller band
Bara vara för sig själv lite grand
Med en blues för vänster hand

Varför? Varför?

”hur känns det att vara neger?”

Åh, samma dag som Obama väljs till president är Malou liksom på bollen så att säga och gör ett program om att Obama är svart. Hon har till och med bjudit in svarta till studion.

Malou, frihetskämpen!

Och nu är jag trött på hyllandet av USA (dreglande svennar i teve som bara ”åh, tänk er att kunna GÖRA SKILLNAD genom en kampanj, att NÅ FOLKET” – skojar ni med mig? Nej, det gör ni inte. Ni är så dumma.) nu vill jag se resultaten av alla de andra idiotiska sakerna de röstade om diskuteras i prime time teve. Ni vet, den lagliga rätten att diskriminera flator, bögar och kvinnor och sånt trams?

Men det är klart. ”Alla” kan ju bli presidenter i ”världens största demokrati” så vad gnäller jag om.

 

”Hon hade en kort svart klänning, en orange genomskinlig topp…”

Det jag tycker är allra jobbigast i min misantropiska tillvaro är avsaknaden av ignorans vad gäller ”verkligheten”, ni vet den där ”vanligt folk” lever. Vissa jag känner lyckas bra med utnyttjandet av selektiv kunskap; jag är fruktansvärt avundsjuk men det går inte. Jag kan inte. Trots sex års universitetsstudier där grundläggande premisser involverar att frikoppla ämne från kontext. Jag kan gömma mig i intellektuella avhandlingar om subjekt och objekt, semantiska analyser, läsa ”Flickan och skulden” på repeat, omges av medvetna varelser och deras insikter resten av mitt liv, men det förhindrar inte att jag måste tillbaka till ”verkligheten”. Där vanligt folk bor.

”Vanligt folk” är som bekant inte särskilt fina människor. De gillar inte muslimer, källkritik, bögar, intelligens eller kvinnor, de tycker att det feta aset Anders Eklund ska utrotas som ett skadedjur, de föredrar monarki framför jämställhet och de kan tänka sig att rösta på missnöjespartier som vill återinföra rasbiologi/drag under galoscherna om de blir lite sura över någon betydelselös fråga. (Det allra värsta med vanligt folk är att de kommenterar bloggar som undertecknads med synpunkter om vilken hemsk människosyn jag har. Det tycker jag är så festligt. De vill ”utrota” psykiskt sjuka!)

I alla fall.  

Veckorevyn, the home of DubbelMoral dit jag inte länkar, har en kampanj för att förändra synen på våldtäkt och varenda idiot med en blogg måste såklart kommentera på ett eller annat sätt. För att jag älskar er, vördade läsare, kommer ett axplock av synpunkterna, urvalet är tänkt att spegla den ljuva mångfald av vansinne, vidrighet och ren och skär dumhet som råder ”i verkligheten”:  

”Vad vi måste få bukt på är mäns sexuella frustrationer, öppna offentliga bordeller med aidskontroller på basis, strippklubbar eller vad fan som helst, då lider iallafall inte oskyldiga kvinnor utan de som har gjort valet att bli prostituerad (om de nu lider).”

(Särskilt aidskontroller tycker jag är ett behjärtansvärt ändamål så att de stackars frustrerade männen inte får några otrevliga konsevenser av sitt utövande av SUND MANLIG HETEROSEXUALITET.)

”Jag kan bli så förbannad på sånt här. Att vi ska driva igenom hatkampanjer mot män. Det är INTE okej att våldta MÄNNISKOR, oavsett kön. Tjejer våldtar också. Det är helt okej för en tjej att tafsa på en kille men om en kille ens lägger fingret på en tjej är det våldtäkt.”

”Vaddå, klä er som horor och ni ska bli respekterade? Ni är verkligen sjuka i huvudet, och det kommer från en tjej som har koll på modet och allt.. tro mig.”

(SYSTERSKAPET, SYSTERSKAPET. MÅSTE KOMMA IHÅG…)

”Tror problemet är den utländska synen på svenska tjejer, för handen på hjärtat är den ju skev. Många som kommer hit tror att svenska tjejer är ”horor” och klär sig som sådana. Dom har ju bara att jämföra med deras tjejer i deras hemland som går runt och döljer största delen av kroppen, till och med håret, i nåt tygmatrial.
[…]Att skuldbelägga den vanliga svenska mannen(och kvinnan), och anta att dom flesta av oss tycker att våldtäkter i NÅGOT fall är okej, är ju helt fel. Det skapar bara motsättningar bland oss, fastän vi tycker likadant.”

(Nej, låt oss lägga skulden där den hör hemma: HOS NEGRERNA!)

”asså klart det inte är okej att våldta men ifall man skulle va våldtäktsman skulle man ju ta henne med öppen blus och kort kjol.” 

(Asså klart det inte är okej att döda men ifall man skulle va mördare skulle man ju skjuta skallen av honom med svanktatuering och för tajt uppknäppt skjorta.)

”Går en tjej med ett ‘långt” så kallat linne med trosor/kortakorta jeans under ute på en fest,å på festen är hon full o sexar upp sej, så får tjejen faktiskt helt o hållet skylla sej helt själv om hon blir taffsadpå/våldtagen. Så som hon beter sej,så som hon klär sej ger ju ut fel signaler till alla. För VEMS SKULL klär man sej i så lite kläder som möjligt? Knappast sej själv, utan för att få UPPMÄRKSAMHET.. ”

(Note to self: systerskapet inställt.)

Det här är förvissa unga människor men deras föräldrar hänger på kvällstidningarnas sajter och spammar skiten ur alla diskussioner om liknande ämnen med sin renodlade idioti. Samma åsikter, andra ord.

Pöbeln, ni äcklar mig något så fasansfullt. Ni äcklar mig för att ni bevisar hela tiden, om och om igen att ni faktiskt inte är bra människor. Ni vill ju inte vara det. Ni vill inte lära er någonting överhuvudtaget, ni vill inte utvecklas, ni vill inte ens stagnera utan helst av allt vill ni ju för helvete regrediera till något primitivt tillstånd innan kulturen vann över naturen. Era våta drömmar måste gå ut på att springa omkring i djurhudar med brinnande facklor jagandes avvikande element för att få skända dem och sedan bränna upp liken under högljudd krigsdans vrålandes ”MAN SKAAAA INTE SKYLLAAAAAA IFRÅÅÅÅÅÅÅN SIIIIIIIIIIG!!!!!!!!”

Jag vet, jag måste sluta ha så stora förhoppningar. Egentligen klär jag inte i idealism, men jag kan liksom inte ge upp ännu för något ska väl även en jävel som jag tro på, nihilism är så sekelskifte. Jag tror inte på gud. Allt jag tror på är människan och inte ens det går ju när ni är såna vidriga jävla as.

Kristen icke-vänster är ju så rolig. Särskilt den som inte är USA-höger och vurmar för mord och hatar kvinnor och bögar mer än något annat på jorden utan den som finns i Sverige och mest består av typ pingstvänner och deras generella förakt för mänskligheten och fetish för olika typer av förbud. Tuvegossen från Claphaminstitutet sa precis i Existens:  

”Kristen vänster skulle jag beskriva som solidaritet och tankar om jämlikhet, att vi har ett ansvar att hjälpa de människor som har det svårast och bäst behöver det. Jag skulle inte kalla oss kristen vänster.”

Det är fan ta mig ett underbart citat!

Prästfrun går på svennebio

Jag vet ju att Västerås i stort är en stad av retarderade bönder och annat pack, typ ABB-anställda. Jag vet ju det.

 

Men varför går pöbeln och ser en film som de på förhand (tack vare den subtila och oerhört queera marknadsföringen – DET ÄR ETT HOMOSEXPAR!! SOM VILL ADOPTERA!!!) vet ska handla om normkramande villabögar om de tycker – och sannolikt på förhand även där är medvetna om att de tycker – att två mäns relation är antingen hysteriskt fnissig eller äcklig? Det känns ungefär lika smart som om jag skulle gå och se Sex and the City och sedan stöna äcklat varje gång feminismen våldtas i röven av vulgokonsumismen, backlashar till tidig senmedeltid för att slutligen krypa under en sten och dö.

 

En hel biosalong full med värdelösa tjejer som bara ”nämäh! Mäh! Fy fan! Men guuud!” Och så den där för svennepubliken så vanliga problematiken när det kommer till komplexa saker såsom ironi, svart humor och absurditeter – svennepubliken klarar liksom inte av nyanser. (För att inte tala om dialekter. Så fort en film framförs på något annat än bräkande stockholmska drabbas svennepubliken av akut Stefan-och-Krister-komplex och vrålar av skratt även om filmen så handlar om död och förintelse. ”Guuuu, va lustiga dom är i Dalarna! Tänk hur folk pratar!”)

 

För varje dag som går blir jag bara mer och mer övertygad om att vi behöver införa någon typ av befolkningsreducering.

 

 

hon är värdig!

Jag vill ha ett jobb. Helst ett där jag slipper känna mig som fucking rainman för att jag klarar av basal samhällsanalys och behärskar mitt modersmål. Det här med att uppleva sig som smartare än omgivningen och ständigt tvingas konfrontera dess genuina dumhet är tröttsamt nog ändå utan extremförstärkning i form av arbetskamrater som tror att bibliotekarier ”läser innantill i böcker.”

Jag blir alltid så jävla sur när folk inte förstår mitt kall i livet (nej, inte bibliotekarieyrket, fattar ni väl – jag är knappast kallad till att ge gemene kvinna service – utan LITTERATUREN) och sedan har mage att bara ”jaha, behöver man utbilda sig till det”. På mitt extrajobb (som tanten på AMS var glatt överraskad att jag hade ety det visar på prestigelös kreativitet eller något att vilja göra något så excentriskt som att försörja sig, jag vet inte) tror kollegorna att de som jobbar på bibliotek ställer upp böcker och fikar.

Å andra sidan tror alla att vårdbiträden och undersköterskor röker Blend och pratar om viktminskning hela dagarna också.  

Å andra sidan tror folk (säkerligen tillhörande samma begåvningsstarka demografiska grupp) att Prästen bara jobbar på söndagar också. Men ändå. Jag orkar inte ens göra den jämförelsen. Präster är liksom kallade av eh, högre makter. Jag är kallad av min egen oförmåga att intressera mig för något som gör mig ens en gnutta anställningsbar. Ni måste förstå vidden av min värdelöshet på arbetsmarknaden, ni måste förstå alternativen för mig efter en humflum fil.whatever: kulturjournalist, arkivarie, bibliotekarie, spärrvakt, hora. Ni måste förstå denna den ocean av arbetslöshet som breder ut sig framför mig.

Och inte fan fick jag en ceremoni med Axios heller när jag lagt fram min magisteruppsats à 95 sidor hard facts, fått VG och examen på det. Dem jävlarna.