Jag var i ett normativt sammanhang nyligen. Ett traditionellt sådant med lekar och Mäns och Kvinnors alldeles speciella mystik. Sammanhanget i sig var det inget fel på egentligen, det var alkohol och trevliga människor.
Men det fanns som sagt lekar, ni vet den här som går ut på att ett par ska, utan att titta på varandra, svara på frågor om vem som gör vad hemma medelst uppräckta skyltar/skor/händer. Och dessa lekar är såklart tänkta att utmynna i en lång uppräkning av saker som kvinnor har ansvar för (barnen, att handla mat, städa efter en fest, bädda sängen, ha koll på barnens favoritleksaker, ha koll på barnens dagistider), ett sådär pseudo-jämlikt konstaterande att kvinnan minsann bestämmer i förhållandet (kvinnor gör ju det, via den Kvinnliga Listen och jag antar att erkännandet av denna kompenserar för våra lägre löner, ökade risker att våldtas och misshandlas i våra hem samt vår eftersläpning på arbetsmarknaden då vi deltidsjobbat tills barnen är tio) och slutligen, till min stora glädje kom också lekens naturliga höjdpunkt – frågan vem som oftast hade ”ont i huvudet.”
”För vi killar vet ju vad det betyder, hö hö.” Stort skratt och menande nickar.
MEN DRA ÅT HELVETE. 2010? 2010!
(Om en man inte vill ligga med en kvinna har hon blivit tjock, ful, börjat lukta illa eller helt enkelt tappat sin attraktionskraft. Om en kvinna inte vill ligga med en man – trots övertalningskampanjer som ju måste betraktas som det absolut mest osexiga någon människa kan ägna sig åt, och ingen som någonsin har sagt ”men snälla då, bara en snabbis” förtjänar att knulla mer i hela sitt liv – beror det på att hon är frigid, alternativt att hon känner sig tjock, ful, illaluktande eller allmänt ohet. Det skulle ju kunna tänkas att en man som måste tjata till sig sex/inte får ligga faktiskt är jävligt dålig på något/många plan.)
Men visst. Det är ju såhär det är.
Den här ojämställdheten är så svår att komma åt. För männen är inte bad guys. Kvinnorna upplever sig som jämlikar och visst, de får städa mer och diska oftare och samordna familjens äventyr samt shoppa hela hushållets behov av väggord och shabby chic-dekorationer och de kanske har ”ont i huvudet” ganska ofta men deras snubbar älskar dem och sina barn. Det är bara det att de inte tar lika stort ansvar. De har ansvar för bilen och renoveringen och då vägs det liksom upp, ety dubbdäck och barn är ungefär samma. Lira lite fotboll med ungarna sen när de blivit större så vinner du tillbaka alla. Och så läser jag fortfarande ibland förfärade moralister som bara ”jaa, unga kvinnor skaffar barn som små accessoarer” när vi helt krasst accepterar män som i alla tider skaffat barn som om de vore jävla sommarkatter. ”Ja, det verkar ju mysigt med en bebis, gumman, nu tar jag den här nya tjänsten och blir borta över veckorna i sex månaders tid. Tar lite pappamånader sen i sommar och bygger på uteplatsen.” Ingen verkar fortfarande komma på tanken att det vore minst lika rimligt att bara ”nej hördu, du ska vara hemma tillsammans med mig de första månaderna så vi bygger upp en gemensam grund för hur det funkar med att ha barn och sen ska du ha halva ledigheten och jag skiter i om vi inte har råd med villan i Bromma för nu har vi valt att få barn och barn är liiiiite mer högprioriterade än att leka i kärnfamiljskulisserna och få panikångestattacker för att vi inte gör allt som alla andra.”
Att Kamratpostens undersökning om vem barn pratar med om de är ledsna/har problem visar att bara 5% pratar med pappa (att jämföra med 41% för mamma) är ju ändå inte så konstigt – kvinnor har ju en fitta, fittan är alltings orsak och förklaring ety där ligger vår essens som relationsbärande martyrer. FEM PROCENT. Ett sånt jävla underbetyg till kollektivet man så det finns inte. Kollektivet man borde skämmas så fruktansvärt för sina värdelösa prioriteringar. Och nej, Pär Ström, jag pratar inte om OMG VÅRDNADSTVISTER med onda kvinnor, jag pratar om helt vanliga svennar som trots att vi har världens bästa föräldraförsäkring och lever i ett i-land ändå inte kan ”ta sig den tiden” med sin egen avkomma.
Men vi lallar ju bara på i samma spår; vi gör såhär år ut och år in och de här paren anser sig jämställda och i vår brave new world finns det ju inte några strukturer kvar utan allt handlar om vad du som individ upplever i ditt eget jävla tunnelseende universum. Upplever du att du är jämställd och supermysigt – men ändå gulligt och liksom tjejigt – feministisk när du handlar kalsonger till älsk och inreder barnkammaren med prinsesskronor och väggord (förlåt men mitt hat mot väggord vet inga gränser) så ÄR DU DET. Nu ska inte jag komma här och vara en surfitta som säkert bara är AVUNDSJUK (där fick ni mig – jag vill också ha en ojämställd relation och ett helt vitt hem där jag får dra tyngsta lasset och kryssa mellan de vitmålade byråarna och Bugaboo-vagnarna, fan att ni såg igenom min bräckliga feministfasad!) och det är så mörkt, så mörkt.
Jag citerar mig själv i ett sms till en feministvän: ”JAG ORKAR INTE JOBBA I DENNA JÄVLA MOTVIND.”
(På allmän – ha! – begäran tänkte jag börja blogga igen.)
prästfrun 