Jag lever.
Jag fick ett jobb, jag började veckopendla, jag skulle ljuga om jag säger att det är utan sin misär detta mitt jobb men det är ett inkomstbringande gig där jag får kalla mig bibliotekarie (inte så assistenterna hör, dock, då blir det ORÄTTVIST FAKTISKT för alla gör samma jobb på mitt bibliotek, FAKTISKT!)
För närvarande firas påsken sedvanligt hos mina föräldrar där de enda traditionerna involverar mat, lite vin och en amöbeliknande tillvaro i soffan framför dator/tv/bok.
Igår träffade jag en gammal bekant. Det var fint. Jag tappade såväl talförmåga som tilltro till den ort vars blod för alltid flyter i mina ådror.
JAG: Hej, det var längesedan.
BEKANT: Heej! Hur är det, har du skaffat barn än?
JAG: Eh. Nej.
BEKANT: Nej, du kanske inte har någon brådska. Själv måste jag hinna få ett till innan trettio så jag kan göra min bröstförstoring sen, du vet.
JAG: Eh. Okej.
BEKANT: Men det kanske inte du ska.
JAG: Nej. Nej, jag ska väl inte det.
BEKANT: Jamen du får ha det så bra så hoppas jag vi ses ute i morgon.
JAG: Mmm.
Det finns inte ett ögonblick, inte en sekund, då jag ångrar att jag flyttade.
prästfrun 
HAHA
Nu väntar jag på att du ska berätta att du driver med oss.
Tyvärr är det helt sant. Det ska väl tilläggas att denna bekant aldrig varit känd för sitt stora intellekt, men det kanske ni redan har förstått. 🙂
Vill bara säga att jag har SAKNAT DIG! *clings*
Jag tror inte det finns nånstans man är befriad från idioter. Tycker det gått lite inflation i att förakta staden man kom ifrån.
Äsch, jag har väl aldrig utgett mig för att vara trendig? 🙂
Dessutom är det inte en stad jag raljerar över, det är en kontext. Jag slapp undan och jag kommer nog aldrig kunna radera känslan av hur det känns att åtevända.