bonjour tristesse

Det bästa med livet måste vara då du sitter och krystar ur dig jobbansökningar för jobb du faktiskt är helt osugen på att få. Vars jobbeskrivningar låter lika upphetsande som att skjuta sig själv i huvudet.

Och sedan för att krydda ditt redan exalterande liv, surfar du omkring på bloggtoppen för att slippa ta itu med uppsatsen som med all sannolikhet och tack vare sin inneboende skitnödighet har kostat dig en framtida doktorandtjänst. Bloggtoppen som är full av jagsvaga hockeyfruar och fotbollsfruar och deras besatta ältande av sina pojkvänners sportkarriärer. Hur är det ens möjligt att ägna en hel blogg åt VAD NÅGON ANNAN GÖR?! ”Idag har jag väntat på att C ska komma hem, vi ska mysa på balkongen efter hans träning. De spelar match i morgon så han får välja mat ikväll. Han var lite sjuk i morse, stackars älskling. Hoppas han mår bättre nu. Nu måste jag städa klart så att C inte blir sur när han kommer hem.” Sedan kommenterar de hos varandra om sina pojkvänner. Hur ointressant måste inte deras liv vara?

Nej, jag tycker ni alla får ta och sluta skriva om era åsikter och era liv och istället börja blogga om era respektive. Fan vad fint det vore:

”Idag är Prästen på utbildningen. De gör… saker. Kanske övar de begravningar. Innan utbildningen såg Prästen förmodligen på nyhetsmorgon där de pratade om hushållsnära tjänster, vilket Prästen tycker är löjligt. Prästen brukar säga att det är borgerligt trams. Gulligt va? Nej, nu ska jag ta och sätta lite fart och börja städa ur Prästens garderober så att jag gör någon nytta idag!”

barbarism begins at home

Åh, jag gör lite efterforskningar för en text jag skriver och måste röra mig i pöbelland. Aftonbladets hemsida. Kan det bli tyngre, mer plottrigt och knäckande för en webbläsare? Oavsett dator, oavsett tidpunkt, oavsett om jag har Firefox, Explorer eller vad annat som helst så börjar hela systemet gråta okontrollerat när den surfar in på Pöbelbladet.

Och i min favoritfacebookgrupp är det senaste förslaget på avrättning något så udda som att rista blodörn. Ett stört vackert uttryck (jag har en gång i min dramatiska ungdom skrivit en novell som heter så) med den störda innebörden: att slita revbenen från ryggraden – som vingar – och dra ut lungorna.

Jag orkar inte formulera ord för det.

Nu ska jag snart få köra ut alla från biblioteket och gå och vara groupie när Prästen ägnar sig åt spelning. Det var ju aldrig någon indienörd som ville ligga med mig när jag var ung och stjärnögd och utan problem hade varit groupie om någon bad mig. Jag tror inte ens att det fanns indienördar där jag växte upp. Men vi hade många jätteheterosexuella män med keps och deras jätteheterosexuella tjejor med white trashfrisyr. Och ätstörda skidgymnasietjejer som slog sig själva till sömns om de inte fick MVG på alla prov och samtidigt toppade sina egna personbästa varje dag. Och folk som fick smeknamn av typen Epa-Fredde. Och tjejer som bara ”asså guuuuu va äckligt mä håmåsexuella fy fan asså jag skulle typ dö ja om vi hade nån lebb på gympan!”

Det var nog bara jag som var kräsen nu när jag tänker efter.  

lör dagens … shopping!!

På bilden: Skogens salt – Nguyen Huy Thiep; Allt går sönder – Chinua Achebe; Stjärnans ögonblick – Clarice Lispector; Kärlek, uppror och kademummakärnor; Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet – Ida Säll, Dimman/Staden/Nattljus – Eva Neander; Tolv meditationer – Jan Erik Vold; Europeisk universalism – Immanuel Wallerstein; Det liberala viruset – Samir Amin; Vredens geografi – Arjun Appadurai; Den sista människan – Mary Shelley (som jag personligen är sjukt lycklig över att ha köpt); en motorcykelopera samt en skiva med konstmusik från 60-talet. Samtliga saker från mindre förlag med montrar på Textmässan.

Prästen och jag och några av Prästens kompisar var på kulturella events idag: Textmässan 2008 på söder och Fanzine/Seriemässa på Kulturhuset och detta ”fick följa med oss hem”. (Modebloggspoäng #1) Vi fick till och med en skrymmande påse á la goodiebag (modebloggspoäng #2) av Modernista när vi köpte en bok av dem. Jag fick inte in bärtekniken på hela dagen trots att det knappast är teoretisk filosofi (och amöborna på Sex and the City klarar att fjanta runt i stilettklack och bära tio såna där). Båda mässorna var fina: mycket folk, lite kulturcreddiga kändisar och en allmän svårighet att låta bli att köpa saker. Vi hittade förutom böckerna och skivorna och serierna och fanzinen lite fina bilder att rama in, en feministkarta från några söta flattecknare (Prästen tror de ville ligga med mig, jag tyckte jag fick en skeptisk blick då jag uttryckte ett visst intresse för deras festinbjudan) och på hemvägen köpte vi sushi. En bra dag, med andra ord.

Dagens jag! (Modebloggspoäng #3)

Tröja & kjol: Monki.

Assecoarer: Mumiens blod av Ola Skogäng & Einsteins fru av Liv Strömquist. (Jag skulle lätt ligga med Liv Strömquist. Måste informera Prästen om att hon fått en plats på Listan.)

Pose: Lunarstorm, blogg.se. 

de små sakerna (feat. uppsatsångest)

Allt blir bättre med lite rödvin.

Och Vänner på DVD.

Och det faktum att vi firar 11 månader idag.

Och jordgubbar som smakar jordgubbar.

Och jag hittade en fin inredningsbutik på väg till Systemet.

Och rödvin. På låda. Ekologiskt och rättvisemärkt.

Och att läsa intervju med Pär Ström där han framstår som precis så jävla slut i huvudet som han är.

Och jag kanske inte skriver den bästa uppsatsen någonsin men jag kommer alltid, alltid vara smartare än Pär Ström. Detta är trösterikt.

programförklaring:

Hockeyfrun, fotbollsfrun, gud vad ÄR det här? Blir man hockeyfru av att bo ihop med en snubbe ur något mögigt division fem-lag? Och vem fan bryr sig om spelarfruar? Kan det finnas något osexigare och mindre edgy än idrottsmän? De är obildade och svettiga och blir Tomas Brolin när de går i pension vid 35. Hej jag är numer fet och säljer saker, let me show you it, liksom. Fy fan. Och dumma jävla våp är det som skriver bloggarna också – om någon nu skulle ha trott att spelarfruar generellt är som Tiina Rosenberg innan så bevisar de här idioterna verkligen att alla fördomar är sanna. Latteförgiftade småstadsbrudar, åh fy helvete vad jag avskyr straighta kvinnors mainstreamgenus!

 

Det var ungefär den förklaringen jag gav Prästen igår.

 

Jag valde namnet för att drygt ironisera (så som jag blir så älskad för att alltid känna mig manad att göra) kring internetfenomenet att definiera sig utifrån sin partner/sina barn men som den bitterfitta jag är känns det redan lite obekvämt.

 

Det är fint. Jag gillar’t när det skaver.

 

En annan anledning till namnvalet är de googlesökningar jag gjorde där -fru med olika sportrelaterade prefix ger mängder av träffar som associerades till följande saker: latte, shopping, Gina Tricot, fondtapeter, katter, hundar, vill ha!, ge mig!, bebisverkstad, fler fondtapeter, inredning, superfräsha toppar, Desperate Housewives, fondtapeter, chai latte, fika, bebisar, mode och ett par fondtapeter till.

 

En sökning på ordet ”prästfru” ger mig följande:

Prästfrun Inga Gustafsson från Öckerö kunde inte bara framställa sin kanelkaka på det mest eleganta sätt utan även utfordra 300 kaffegäster.

Nu tror ju jag att redan Inga Gustafsson skulle spöa skiten ur dagens vardagsmodebloggsbrudar både vad gäller allmän livsvisdom, intellektuell kapacitet och feminism, men ändå.