Nu har det väl ändå gått för långt?!!11

Nätverk för tjejer. OMG DISKRIMINERINGSVARNING!

Stoppa pressarna:  Daniel (hypotetisk DN-kommentarsfältet-kille), 28, svårt chockad: ‘Jag fick inte vara med i Geek Girls.’

Vet du vad, Daniel  – eller ‘Danne’ som jag känner på mig att du kallas bland grabbarna grus och av gumman – i den bästa av världar skulle du få kalla dig girl hur mycket du ville och gå med i alla jävla nätverk. Men nu lever vi i en ganska kass värld där det är skitviktigt hur våra kroppar ser ut. Du har kanske märkt att du inte behöver vara rädd för att bli våldtagen på väg hem från krogen? Eller att du inte kan klä dig i kjol utan att folk stirrar? Eller att du förväntas kunna renovera ett kök men inte kontrollera dina egna våldsimpulser?

Alltså jag orkar inte med män som låtsas som att de inte ser några strukturer, som bara  ‘men gud vad tjatigt det här med genus, jag har då aldrig märkt av någon diskriminering mot tjejer.’ Som på fullt allvar anser att det inte finns några manliga nätverk. Jag ORKAR inte. Det är så ovärdigt en tänkande människa att resonera såhär. Det är INTE SVÅRT att se förtryck. Det är inte INTE SVÅRT att förställa sig en kontext som kanske inte är just ens egen navelskådande vardag. Det är det faktiskt inte och vi måste sluta ha en sån enorm tolerans för alla idioter som bara springer omkring och vägrar bli medvetna om något annat än sin egen patetiska existens, även om de råkar vara vita, heterosexuella medelklassmän. I synnerhet om de råkar vara vita, heterosexuella medelklassmän för att höra vita, heterosexuella medelklassmän gnälla över mansdiskriminering är lite som om man tänker sig en gammal hederlig slavägare sitta och gnöla över hur otacksamma de är, de där negrerna.

Jag är inte en kvinna från Somalia, till exempel. Och ändå, tänka sig, så kan jag se i mitt huvud exakt hur jävla sugigt det måste vara att söka jobb i Sverige som somalisk kvinna. Jag tänker inte ‘alltså, jag tror inte riktigt på det där med att fölk från andra länder blir bortvalda i rekryteringsprocessen – det har då aldrig hänt mig!’  Men om jag ska orka leva i den här världen kanske jag måste börja.

Prästfrun, 29, i trauma: ‘Jag fick inte vara med i nätverket för transsexuella muslimer – är det såhär vi skapar integration? Jag är så besviken.’

Men det är inte damerna jag gör mina visor för

Något så fördjävla osugen på att se Cornelis-filmen. Kan kanske vara den film jag är minst sugen på att se sedan Sex and the City-amöborna flyttade sin vulgokapitalism till stora duken.

En gång såg jag en dokumentär om Cornelis där någon fru eller sambo eller vad han nu höll sig med mellan varven berättade att han var väldigt ”intensiv” och ”passionerad” och brukade väcka henne mitt i nätterna när han tagit några öl och komponerat musik och ville spela upp nya låtar. Så jävla sexigt. Jag ser liksom framför mig hur en fylleentusiastisk jättebebis med ölmage och skägg och spritandedräkt sitter på sängkanten och bara ”hörru gumman, lyssna här va på vad min konstnärssjäl har kreerat under småtimmarna – men varför är du så sur, min sköna musa och nymf, har du mens eller?”

Så trött på manliga konstnärers värdelösa insatser på alla andra områden, så trött på ursäktandet och bugandet och den totala viljan att skilja verk från upphovsman i just de här fallen, för när det passar så är vi alla såna duktiga moderna varelser. Orka tjata om frånvarande fäder liksom! De gör väl så gott de kan med alla spelningar och alla krogrundor och allt viktigt en snubbe kan ägna sig åt förutom att ta hand om sin familj! Sedan skriver fellow konstnärssjälen Kerstin Thorvall om att knulla och då är det såklart jättesynd om hennes barn.

Undrar om Cornelia, den alkade trubadurkvinnan som lämnade barnen för att supa, spela in fem biljoner låtar om manshoror och kvasi-politiska saker, hade fått omdömet ”men hon var en bra morsa, jävligt intensiv när hon väl var hemma och det förstår väl vem som helst att hon blev arg när det var en flata och inte en söt yngling hon fått med sig hem från krogen, liksom!”

Kanske är jag allra mest osugen eftersom Cornelis-fansen liknar Carl-Johan Vallgrenarna och Ulf Lundell-göbbarna. Lite sektmentalitet, lite manlig idoldyrkan, lite konservatism och lite tröttsam ”när du kan skriva en visa om fnask/tolka manslyrik korrekt/sluta vara en sån vulgär bitterfitta kan du kanske göra ett nytt försök, lilla damen”-mentalitet.

Orsaker till extrem trötthet och livsleda, del 45546: Ojämställdheten som quirky och värd att hylla

Jag var i ett normativt sammanhang nyligen. Ett traditionellt sådant med lekar och Mäns och Kvinnors alldeles speciella mystik. Sammanhanget i sig var det inget fel på egentligen, det var alkohol och trevliga människor.

Men det fanns som sagt lekar, ni vet den här som går ut på att ett par ska, utan att titta på varandra, svara på frågor om vem som gör vad hemma medelst uppräckta skyltar/skor/händer. Och dessa lekar är såklart tänkta att utmynna i en lång uppräkning av saker som kvinnor har ansvar för (barnen, att handla mat, städa efter en fest, bädda sängen, ha koll på barnens favoritleksaker, ha koll på barnens dagistider), ett sådär pseudo-jämlikt konstaterande att kvinnan minsann bestämmer i förhållandet (kvinnor gör ju det, via den Kvinnliga Listen och jag antar att erkännandet av denna kompenserar för våra lägre löner, ökade risker att våldtas och misshandlas i våra hem samt vår eftersläpning på arbetsmarknaden då vi deltidsjobbat tills barnen är tio) och slutligen, till min stora glädje kom också lekens naturliga höjdpunkt – frågan vem som oftast hade ”ont i huvudet.”

”För vi killar vet ju vad det betyder, hö hö.” Stort skratt och menande nickar.

MEN DRA ÅT HELVETE. 2010? 2010!

(Om en man inte vill ligga med en kvinna har hon blivit tjock, ful, börjat lukta illa eller helt enkelt tappat sin attraktionskraft. Om en kvinna inte vill ligga med en man – trots övertalningskampanjer som ju måste betraktas som det absolut mest osexiga någon människa kan ägna sig åt, och ingen som någonsin har sagt ”men snälla då, bara en snabbis” förtjänar att knulla mer i hela sitt liv – beror det på att hon är frigid, alternativt att hon känner sig tjock, ful, illaluktande eller allmänt ohet. Det skulle ju kunna tänkas att en man som måste tjata till sig sex/inte får ligga faktiskt är jävligt dålig på något/många plan.)

Men visst. Det är ju såhär det är.

Den här ojämställdheten är så svår att komma åt. För männen är inte bad guys. Kvinnorna upplever sig som jämlikar och visst, de får städa mer och diska oftare och samordna familjens äventyr samt shoppa hela hushållets behov av väggord och shabby chic-dekorationer och de kanske har ”ont i huvudet” ganska ofta men deras snubbar älskar dem och sina barn. Det är bara det att de inte tar lika stort ansvar. De har ansvar för bilen och renoveringen och då vägs det liksom upp, ety dubbdäck och barn är ungefär samma. Lira lite fotboll med ungarna sen när de blivit större så vinner du tillbaka alla. Och så läser jag fortfarande ibland förfärade moralister som bara ”jaa, unga kvinnor skaffar barn som små accessoarer” när vi helt krasst accepterar män som i alla tider skaffat barn som om de vore jävla sommarkatter. ”Ja, det verkar ju mysigt med en bebis, gumman, nu tar jag den här nya tjänsten och blir borta över veckorna i sex månaders tid. Tar lite pappamånader sen i sommar och bygger på uteplatsen.” Ingen verkar fortfarande komma på tanken att det vore minst lika rimligt att bara ”nej hördu, du ska vara hemma tillsammans med mig de första månaderna så vi bygger upp en gemensam grund för hur det funkar med att ha barn och sen ska du ha halva ledigheten och jag skiter i om vi inte har råd med villan i Bromma för nu har vi valt att få barn och barn är liiiiite mer högprioriterade än att leka i kärnfamiljskulisserna och få panikångestattacker för att vi inte gör allt som alla andra.”

Att Kamratpostens undersökning om vem barn pratar med om de är ledsna/har problem visar att bara 5% pratar med pappa (att jämföra med 41% för mamma) är ju ändå inte så konstigt – kvinnor har ju en fitta, fittan är alltings orsak och förklaring ety där ligger vår essens som relationsbärande martyrer. FEM PROCENT. Ett sånt jävla underbetyg till kollektivet man så det finns inte. Kollektivet man borde skämmas så fruktansvärt för sina värdelösa prioriteringar. Och nej, Pär Ström, jag pratar inte om OMG VÅRDNADSTVISTER med onda kvinnor, jag pratar om helt vanliga svennar som trots att vi har världens bästa föräldraförsäkring och lever i ett i-land ändå inte kan ”ta sig den tiden” med sin egen avkomma.

Men vi lallar ju bara på i samma spår; vi gör såhär år ut och år in och de här paren anser sig jämställda och i vår brave new world finns det ju inte några strukturer kvar utan allt handlar om vad du som individ upplever i ditt eget jävla tunnelseende universum. Upplever du att du är jämställd och supermysigt – men ändå gulligt och liksom tjejigt – feministisk när du handlar kalsonger till älsk och inreder barnkammaren med prinsesskronor och väggord (förlåt men mitt hat mot väggord vet inga gränser) så ÄR DU DET. Nu ska inte jag komma här och vara en surfitta som säkert bara är AVUNDSJUK (där fick ni mig – jag vill också ha en ojämställd relation och ett helt vitt hem där jag får dra tyngsta lasset och kryssa mellan de vitmålade byråarna och Bugaboo-vagnarna, fan att ni såg igenom min bräckliga feministfasad!) och det är så mörkt, så mörkt.

Jag citerar mig själv i ett sms till en feministvän: ”JAG ORKAR INTE JOBBA I DENNA JÄVLA MOTVIND.”

　

(På allmän – ha! – begäran tänkte jag börja blogga igen.)

Aja, mmmmm, eh mmmm. (Slå in öppna dörrar remix feat. lyteskomik)

Det säkraste ålderstecknet är att bloggar skrivna av pubertala brudar som en gång hade fått dig att utbrista MEN SKÄRP DIG, JÄVLA IDIOT numer får dig att tänka ”har inte de här stackars barnen några föräldrar?” Därefter börjar du oroa dig för dina egna eventuella framtida barn och deras tonårstid, fundera på stategier för att deras intellekt ska fortstätta evolvera även efter pubeshårens ankomst osv osv.

Å andra sidan, tioåringen som gör parodi på originalet är fan ta mig underbar. Å, mellanstadieungar vad jag älskar dem och deras trubbiga, nyfikna, alldeles charmerande förstadie till något mycket hemskare. Mellanstadiebarnskärleken är ganska relaterad till mitt yrke, har jag märkt. Det finns inga som mellanstadiebarn som kan komma instormande i ett bibliotek, kasta fram tio olika titlar som de BARA MÅSTE LÄSA NU och sedan bli skitglada när de får veta att de kan låna precis hur många böcker som helst.

she blinded me with library science

Låntagaren, en vänlig kvinna i medelåldern: Hej, jag skulle behöva lite böcker om sjukdomar.

Jag: Jaha, rent allmänt eller någon särskild?

Låntagaren: Hur menar du då?

Jag: Ja, är det någon specifik sjukdom du vill ha böcker om? Eller ett läkarlexikon?

Låntagaren: Ja, alltså jag ska skriva nåt i skolan om en sjukdom som jag tror hette lårbensreumatism.

Jag: Eh. (Eftersom jag är Bibliotekets Ansikte Utåt i infodisken måste jag betvinga min första impuls som givetvis är att antingen skratta eller skrika upprört för att låntagarens dumhet provocerar mig så djupt.)

Låntagaren: Alltså lårbensreumatism. Jag har googlat det men inte hittat nåt. Det måste vara väldigt ovanligt.

Jag: Du menar inte ledgångsreumatism? I sådana fall kan vi ju söka lite på autoimmuna sjukdomar-

Låntagaren: Vad då? Jag skrev in lårbensreumatism i det där fältet på datorn och jag fick inte fram något. Jag kanske får säga det till läraren.

Jag: Nej, men jag tror att du ska söka på något annat. Ledgångsreumatism, kanske.

Låntagaren: Vi får inte bestämma vilken sjukdom vi ska skriva om, så jag måste skriva om lårbensreumatism. Men om det inte finns något så får jag väl helt enkelt skriva det. (Det här är underbar tankeverksamhet at its finest. Läraren har tilldelat icke-existerande åkommor alternativt så smala, outforskade syndrom att undersköterskeeleverna på Komvux har att välja på att antingen bedriva EGEN FORSKNING på området eller att lämna in uppsatsen ”Lårbensreumatism – tillståndet som inte finns.”)

Jag: *visar henne en utskrift från NE på sökordet Ledgångsreumatism*

Låntagaren: *skiner upp* Ja! Ledgångsreumatism var det ju det hette.

Jag: Ja, men då kan vi ju leta lite i hyllan här borta och så kan du kanske titta lite på internet sen.

Låntagaren: Jag tänkte att jag kanske kunde lämna in någon text från Wikipedia. Så slipper jag bära hem böcker. Det blir tungt för ryggen vet du – jag har jobbat mycket i vården och fått såna här skador i musklerna där.

Jag: Nu tror jag inte du ska använda just den sidan-

Låntagaren: lyriskt Den är så bra den sidan! Lätt att förstå! Det spelar väl ingen roll om jag skriver ut därifrån och skriver om lite så det blir mina ord?

Jag: Det är väl ingenting jag skulle rekommendera.

Låntagaren: Jaa, precis!

 

[Senare samma kväll ]

 

Man, medelålders, med tonårig son i släptåg: Hej! Vi skulle behöva lite hjälp. Min son ska skriva en uppsats om någon känd tid eller person och han vet inte om vad.

Jag: I vilket ämne då?

Sonen: Typ historia.

Jag: Typ, historia?

Mannen: Jamen det är väl ungefär samma det där (”det där” är förmodligen = alla skolämnen som inte är matte), det ska vara någon epok eller någon kung tänker jag mig! Det kan du väl hjälpa honom hitta?

Jag: Ja, självklart kan jag det men jag är ju inte hans lärare så jag har ingen aning om kriterier eller bestämmelser för den här uppsatsen.

Mannen: Ni har inget samarbete med skolan då, med när de ska göra arbeten och skriva och sånt där?

Jag: Jo, det händer att vi har det. Men inte så att vi fungerar som lärare. (Jag vet att jag ler överdrivet trevligt i såna här situationer. När folks översvallande dumhet liksom slår mig i ansiktet gång på gång på gång på gång som en spottloska i motvind.)

Sonen: Alltså, det måste vara något lättläst. Jag ska lämna in den i morgon. (Headdesk.)

Jag: *följer med till hyllan, plockar fram lite biografier över Marie Antoinette, översikter över vikingatiden och sånt fint* 

Mannen: Hur ska man skriva en sån där uppsats då, om man skriver om vikingar?

Jag: Alltså, jag är inte lärare.

Mannen: *uppenbart besviken på min inkompetens* Nähä.

Sonen: Åh kolla en bok om konspirationsteorier! *visar en suspekt liten bok* Den är jättetunn! Det kan jag väl skriva om? *tittar bedjande på mig *

Jag: Som sagt, jag är inte din lärare men jag tror inte att det vore en bra idé. Om man skriver om en konspirationsteori måste man ju utveckla bakgrund och alla olika vinklar väldigt noga så det blir egentligen mycket mer arbete med en sån uppsats än en om Marie Antoinette, exempelvis.

Mannen och Sonen: *pratar med varandra utan att lyssna på mig *

Mannen: Men det låter ju jättebra, den här boken tar vi!

och hur många gröna böcker har du i din bokhylla?

Bokbloggar, alltså. Jag saknar hårda, sarkastiska inlägg om böcker. Jag saknar bloggare som inte tycker att allt handlar om personlig smak. Folk är så jävla mjäkiga nuförtiden, tycker om allt möjligt (”min musiksmak är blandad” ie jag älskar Radio Rix och saknar själ) och älskar mest att fota sina bokhögar och göra enkäter om huruvida de läser i soffan eller sängen. Att tipsa om böcker från topplistan på Adlibris känns ungefär lika meningsfullt som att lägga Mari Jungstedt på ”personalen rekommenderar”-bordet i bibblan. Det går att vara oförsonlig också trots att en gillar litteratur. Kanske måste jag ta upp det där med bokbloggandet igen.

Sånt här är ju rätt kul även om just dessa digested reads tenderar att vara lite gubbiga. Fast att såga Rowling (för en bok jag vägrar läsa) är ju fint.  Någon gång ska jag blogga om den rätt vedervärdiga deterministiska kristendom hon verkar gilla också.  

—

I övrigt jobbar jag min sista dag på mitt allra första bibliotekarievikariat idag, påbörjar mitt andra på måndag. Annan ort, andra arbetsuppgifter. Jag kommer sakna apelsinläsken med tanterna, att få kasta mig över travar med nyinköpt skönlitteratur – jag har läst 70 böcker hittills i år – och att plocka boktravar till andra. (Det roligaste som finns är att få välja vad andra ska läsa och höra dem berömma böckerna efteråt.) Fast nu kommer jag å andra sidan få bo med Prästen varje dag och det är inte dåligt!

Jag vill med samma jävla troll-logik på förhand åtala alla föräldrar till pojkar som föds eftersom män begår nästan alla sexualbrott och föräldrarna blir ju då i förlängningen medhjälpare till våldtäkt. Duh! Med dagens fosterdiagnostikmöjligheter/konstgjord befruktning finns ingen anledning att sätta (våldtäkts)män till världen. (Sedan, när det åtalet läggs ned och jag stenats på torget av rasande män, ska jag åtala patriarkatet, samt patriarkala miljöer såsom skolvärlden, media och idrottsrörelsen för att pådyvla pojkarna en maskulinitet där de förväntas vara skadedjur utan impulskontroll. Där snackar vi medjälp!)

Att ha sex med minderårig = våldtäkt ger alltså att preventivmedel till minderåriga = medhjälp till våldtäkt.  Ja, för ansvaret att män inte har sex – med eller utan samtycke – med minderåriga ligger ju som bekant på… barnmorskorna!  

En får hoppas att våldtäktskopplingen gjordes av en redigt ointelligent journalist, men så mycket tilltro till herr Hammarstrand tänker jag inte ha.

Jag lever.

Jag fick ett jobb, jag började veckopendla, jag skulle ljuga om jag säger att det är utan sin misär detta mitt jobb men det är ett inkomstbringande gig där jag får kalla mig bibliotekarie (inte så assistenterna hör, dock, då blir det ORÄTTVIST FAKTISKT för alla gör samma jobb på mitt bibliotek, FAKTISKT!)

För närvarande firas påsken sedvanligt hos mina föräldrar där de enda traditionerna involverar mat, lite vin och en amöbeliknande tillvaro i soffan framför dator/tv/bok.

Igår träffade jag en gammal bekant. Det var fint. Jag tappade såväl talförmåga som tilltro till den ort vars blod för alltid flyter i mina ådror.

JAG: Hej, det var längesedan.

BEKANT: Heej! Hur är det, har du skaffat barn än?

JAG: Eh. Nej.

BEKANT: Nej, du kanske inte har någon brådska. Själv måste jag hinna få ett till innan trettio så jag kan göra min bröstförstoring sen, du vet.

JAG: Eh. Okej.

BEKANT: Men det kanske inte du ska.

JAG: Nej. Nej, jag ska väl inte det.

BEKANT: Jamen du får ha det så bra så hoppas jag vi ses ute i morgon.

JAG: Mmm.

 

Det finns inte ett ögonblick, inte en sekund, då jag ångrar att jag flyttade.

Vart en stygg, stygg pojke igen

Ibland är det lätt att glömma bort hur mycket ondska och lidande det finns i världen. Då är det bra att slögoogla hemska låttexter och upptäcka att Peter LeMarc skrivit en blues om att runka som sedemera spelats in av Samuel Fröler.

Och här finns ingen skam, nej, allt är fritt
I detta gömda rum som bara är mitt

Det är så skönt att vara här ibland
Utan villkor, trådar eller band
Bara vara för sig själv lite grand
Med en blues för vänster hand

Varför? Varför?

”Skulle du berätta för en vän att han luktade illa?”*

Malou: *myser* Nu ska ni ta ställning! Ska en sexualförbrytare som begår upprepade brott mot barn och kvinnor få genomgå kemisk kastrering?

Deltagarna: Jamen man måste ju kanske se det ur ett större perspektiv – kastrering av en enskild individ är ingen lösning på själva problemet att män våldtar.

Malou: Nejmen nu blev frågan så komplex!

 

Det som är så fascinerande med det här programmet – förutom det faktum att Malou gjort teve i 145 år och fortfarande inte låter naturlig eller kan titta i rätt kamera – är att de flesta sett det, många har det på som skval i bakgrunden (jag har det i bakgrunden medan jag självplågar mig med jobbansökningar) och ingen – absolut ingen – har något bra att säga om det. Prästens teori är att det riktar sig till våra mammor och andra kvinnor som inte tycker om för smarta kvinnor eller kvinnor som är pushiga, pretentiösa, knivskarpa eller har något speciellt att säga. Programmet är ängsligt men ändå sjukt klumpigt, som Christine i The New Adventures of Old Christine när hon ska vara PK och lite avslappnat visa hur många svarta hon känner och ticsar ur och bara ”here’s my black friend Barb who’s black”. Allt är liksom lite anpassat efter människor som är ointresserade av världen men tycker att det kan vara mysigt att se andra som haft hjärntumör eller förlorat en anhörig berätta om det. Och som tycker höjden av litteraturkritik är när någon beskriver vad en bok handlade om och hur det kändes att läsa den. Helst ska författaren själv få berätta och ingen får säga något negativt.

Jag personligen kan inte ha objektiva åsikter om ett program som utspelar sig i en kuliss där de inte ens orkat ställa in riktiga bokhyllor utan har BOKHYLLETAPETER.

 

(* Enligt en blogg jag hamnade på när jag sökte på detta fantastiska program är detta en av standard- ”moral”frågorna kvinnan ställer under sina luncher.)