mina hatobjekt, let me show you it

(Det här inlägget sponras av allergirelaterad huvudvärk, kliande ögon och hösnuva. Och uppsatsångest.)  

Meningslösa möten/informationsträffar. Idag var jag på ett möte där en person från bemanningsenheten berättade om verksamheten utifrån en presentation som jag redan läst på hemsidan, visade ett databassystem för hur en kunde anmäla sig tillgänglig för jobb (jag är INFORMATIONSEXPERT ERA JÄVLAR) och lät oss fylla i papper med exakt samma information som jag redan lämnat vid två tillfällen: ansökan och intervju. Och det är ju alltid såhär, precis som om vi befinner oss i någon märklig skarv mellan Det Gamla och Informationssamhället där ingen är säker på att alla kan antas förstå hur de ska få reda på saker som går att läsa sig till eller – gud förbjude – kolla på internet för alla kanske faktiskt inte kan med internet och alla kanske inte har en dator – faktiskt. Nej, men majoriteten får bestämma att Let’s Dance ska gå säsong efter säsong och att Kristdemokraterna fortfarande har existensberättigande i det offentliga rummet då kan väl majoriteten få vara den gyllene normen i fråga om insamlandet av information också. En informationsträff/introlektion på ny kurs/vadsomhelst ska tillföra – surprise, surprise – INFORMATION. Att ha introseminarium om precis det som stod i utskicket inför kursen är så jävla slött, poänglöst och irriterande och jag avskyr att slösa bort timmar då jag kunde haft kul på att sitta och lyssna på den enda studenten/arbetstagaren som inte fattar schemaläggning/lönerapport för att h*n är dum i huvudet. Snacka om kollektiv bestraffning.  

Bloggare som bara ”alltså jag har 500 unika träffar varje dag men ni presenterar er inte det är så himla tråkigt att ni inte kommenterar mina djupsinniga inlägg om hur mycket mys jag ska ha med min älskling J senare idag”. Va fan, människa! Har de här idioterna någon aning om hur många sidor en genomsnittlig användare besöker varje dag? Jag surfar förbi massor av bloggar hela tiden, varje dag, läser lite och går vidare. Och tro mig, dina inlägg á 5 meningar där du berättar om att det är sol idag (mys!) och du ska fika ute med tjejorna (mys!) och sedan gå hem och ha tacos-kväll med älsklingen som har förklätts svårt med någon initial (mys!) är inte värda att ägna någon energi åt att kommentera. Om du nu prompt vill att folk ska LÄMNA AVTRYCK (gaaaaah) får du väl skriva om något som faktiskt är intressant för någon annan än dig själv och älsklingen J eller L eller A eller C eller vad fan de nu kan tänkas heta, de sport-och-pokerintresserade snubbarna du envisas med att ligga med. Ååh, och bloggare som missbrukar fetstil eller kursiv stil för att betona helt idiotiska saker i sina tråkiga inlägg. Idag är det sol. Jag ska sitta ute och läsa Sophie Kinsellas under bara bok och bli lite brun! Hihi! 

Vardagslyx. Populärt ord hos Gina Tricot-bloggerskor och andra som borde gå en grundkurs i genusvetenskap. Vardagslyx. Jag ser framför mig en brud som knappt klarar av att öppna en dörr sittande i ett bubbelbad med ett hysteriskt leende omgiven av idiotdyra badprodukter som hon ”klickat hem” från någon nätshoppingsajt och nu gosar ned sig i på det där lyxiga sättet. Efteråt äter hon en fruktsallad som av någon outgrundlig anledning anses vara lite classy sådär. (Fruktsallad som konstruktion hos tjejtjejbloggarna borde någon skriva en artikel om. Vem fan förutom femåringen tycker fruktsallad är fest? Är det inte vardagslyx om jag äter en clementin, ett äpple och en banan separat? Är det själva upplägget eller innehållet som utgör lyxen?) Kanske läser hon Sophie Kinsella eller något annat vidrigt i pocketformat. Och innan hon går och lägger sig kommer självklart inlägget ”dagens jag” postas, där gullesnutt-tjejen myser i stora sockor och en stickad långkofta från Gina Tricot över en pastellig tröja med rosett. Mystjejen som konstruktion i sin renaste form. För det är ju så tjejer ska mysa. Lite söta med rådjursögon i stora raggsockar och hemmasetet från vad fan det nu heter det där absurda märket med myskläder för tusentals kronor – fräscha och sminkade även i pyjamasen och med håret lite rufsigt fixat. Vi ska leva våra liv som om det fanns en kamera närvarande. Och kokettera med vår slarviga mystjejspersonlighet – ”idag har jag bara gått runt i min Hello Kitty-pyjamas och ojsan vad onyttig jag känner mig.” (Medan älsklingen J har suttit i boxershorts vid datorn och pillat naveln sedan han klev upp vid lunchtid och inte har något dåligt samvete i sikte.) Vad hände med feminismen, brudar? VAD HÄNDE MED ATT SKAFFA ETT LIV, EN PERSONLIGHET OCH NÅGRA KOMPATIBLA HJÄRNCELLER?! Jag orkar inte med hela det här ”varför nedvärdera typiskt kvinnliga sysslor” och ”nu när vi TJEJOR börjar shoppa handväskor för 788 000 spänn styck då klagas det minsann på överkonsumtion” längre. ATT KLICKA HEM SAKER PÅ POSTORDER, SHOPPA OCH GÖRA ANSIKTSBEHANDLINGAR ÄR INTE OCH KOMMER ALDRIG ATT VARA INTELLIGENTA SYSSLOR SOM ÄR VÄRDA ATT UPPVÄRDERAS OCH DEN NYA VARDAGSLYXIGA KVINNOROLLEN ÄR PRECIS SAMMA GAMLA JÄVLA MÖG SOM FÖR TVÅHUNDRA ÅR SEDAN.  Att kalla ansiktsmasker, nagelteknologi och handväskspassion för typiskt kvinnligt är för övrigt lika förnedrande som att säga att våld, huliganism och att inte klara av att kontrollera sina hormoner är typiskt manligt. Och att se vardagslyx som förmågan att uppskatta små saker i tillvaron är väl fine and dandy men kunde de här brudarna inte någon enda jävla gång uppskatta en kall öl, lite bra musik, en fin orgasm och DNs kulturbilaga istället för den nya SUPER FRÄSCHA ANSIKTS MASKEN? Jag orkar inte med något systerskap med brudar som ändå inte ska åt samma håll som jag. (Det är jävligt lite ansiktsmasker dit jag ska. Och när vi myser luktar vi lite illa – en blandning av att ha sovit länge, knullat, inte duschat och kanske gått en skogspromenad. Och vi lämnar disken till i övermorgon och skrattar mycket. Och våra golv är inte välstädade men vi kan förklara Foucaults maktanalys för dig.) Jag gör’t inte. Och det får mig att känna mig som en dålig feminist och även detta skyller jag på tjejtjejbloggarnas vardagslyxande. De jävlarna. Eller dem jävlarna som tjejtjejbloggarna själva skulle uttrycka det.

Mamma, pappa, barn + barnvagn i vårsolen. Det mest irriterande är nog hur jävla långsamt de förflyttar sig – och dessutom i bredd. Den ena med vagnen, den andra med megaskötväskan, båda två med en GLASSJÄVEL i handen som de oändligt långsamt och njutningsfullt måste öppna precis utanför dörren till affären (och orsaka en liten kö), sedan krånga med ihop med vagn och väska (vilket sänker tempot ytterligare)  Okej, ni har sett ljuset och fått ANDRA VÄRDERINGAR i livet men det har fan i mig inte vi andra. Vi vill kunna röra oss fritt! LEBENSRAUM!